jag försöker komma på ett sätt där man är enkel men ändå inte tråkig. Jag försöker liksom skriva ett inlägg som inte krånglar till det och blir alldeles för djupt samtidigt som det är lätt och intressant. Jag vill vara lite mer så. Jag börja lessna på komplicerat även fast det är liksom en del av mig. Något jag alltid letat och dragit mig till. Alldeles för mycket för mitt eget bästa. Jag vet inte varför det har alltid bara varit så. Lite så där självdesktruktivt nästan. 

 

Nu letar jag enkelt. Vill och försöker vara enkel. Acceptera saker utan att alltid komma med motargument, eller anledningar till att göra annorlunda. Mindre diskussioner, mindre tankar, mindre åsikter. Men då en väldigt klok människa sen säger att det inte är jag och att det är korkat att acceptera allt, blir jag än en gång förvirrad över vad jag egentligen tycker och vill. Att jag mer letar konflikter än håller mig undan har jag alltid sett som negativt. En dålig egenskap som jag liksom inte kan skaka av mig. Jag gillar inte hur folk ser på mig. Jag vet att folk ser mig som en bråkstake pga av allla mina åsikter och mitt heta temprament. Och eftersom jag tänker igenom saker sjumiljoner gånger så blir aldrig summan av kardemumman bra. Det blir bara soppa av det mesta. Från att varit stolt över att jag är en person med åsikter har jag nu börjat tvivla. Jag vet inte längre om jag ska försöka ändra mig eller stå fast vid det jag alltid gjort? Är det inte så att man blir klokare med åren? Jag vet inte längre. Jag tror mest man blir mer rädd med åren. Man bryr sig alldeles för mycket i vad alla andra tycker. 

 

 

och än en gång är jag fortfarande krånglig, komplicerad och svår. Med verken negativ eller positiv bemärkelse... än.