Det är konstigt det här med relationer, hur dom förändras med tiden och hur de människor som man för ett tag sen. Ett år eller flera år sen längtade att få träffa, ringa och berätta allt om sitt liv för. Eller hör allt om deras. Människor som man kunde prata med i flera timmar utan en enda tråkig stund. Vissa har man helt brutit med. Andra skickar man ibland några kyliga sms sinsemellan och en del pratar man fortfarande med. Trots att det inte är som förr, att samtal håller i tio minuter och man har funderat i åtta av dem vad man ska säga och hur det ska avslutas för att det enbart handlar om vänlighetsfraser eller dryga pikar mot varandra. Man vägrar liksom inse att man vuxit ifrån varandra. Eller så har man helt enkelt slutat uppskatta varandra, slutat vara rädd om varandra. Sårats och sårat. Det suger.

Jag tycker det är så jävla tråkigt. Jag önskar man kunde ha kvar alla vänner och människor man träffar som sätter sig i hjärtat för alltid. Som det var förr eller nej, som det var när det var som bäst. Då det var vi mot hela världen.