vilken helg. Har nog aldrig någonsin varit med om en sån känsloblandning som jag slängts mellan som ihelgen. Ena sekunden har jag gråtit och sett andra gråtit så det rent ut sagt huggt och skurits rätt in i hjärtat. Det har gjort så ont. Detta har avbytts med skratt, kramar och massor av kärlek. Jag älskar verkligen min familj. Jag älskar att vi alla kan känna, finnas där för varandra. Bry sig. Det behövs i svåra stunder, hemska stunder. Stunder som man helst av allt skulle vilja slippa. Som man undviker in i det sista men som är så sköna att gå igenom, ett slags avslut eller en början. Saknaden kommer nog aldrig försvinna eller det vet jag att den inte kommer.