På sista tiden har det varit så mycket snack men lite verkstad från många håll, eller inget snack och verkstad överhuvudtaget mestadels. Jag vet inte varför, jag vet bara att det står mig upp i halsen just nu. Jag har verkligen ingen ork att bry mig heller, i vanliga fall så brukar jag iallafall orka ta itu med problemen men just nu är jag nollad, tom. Längst ner på botten. Samtidigt känner jag mig starkare än någonsin. Det är när allting går emot en och man ändå lyckas stå kvar, det är då man inser hur stark man är. Att upptäcka att de personer man trodde alltid skulle finnas vid sin sida, inte finns där när du behöver dem som  mest är hårt. En jävla läxa men nog har jag lärt mig nå utav det här. Jag har lärt mig att inte lägga mer energi på dessa människor. Jag är varken arg eller irriterad, lite ledsen kanske men annars bara ett konstaterande. Ett konstaterande att inte ens försöka finna svar på varför utan koncentrera mig på de personer som förvånat mig, som funnits där när jag vekrligen behövt det och inte då alllt är på topp. För det är dina riktiga vänner som står i  oväder inte i finväder faktiskt.