just nu känns det som att jag inte hinner med mitt liv. Det senaste dagarna känns det verkligen som att allt gått emot mig och att jag fortfarande inte fått panik är ett under. Farfar har varit dåig hela veckan, det har gnagt i magen av oro och jag har försökt att hinna hälsa på honom på sjukan i jmk när jag varit på vfun. I torsdags var jag ledig och skulle plugga, kent frågade om jag skulle med och köpa en present till mamma som fyller år på måndag. Det skulle gå fort. Men väl där så gick bilen i baklås och vi kom inte hem. Vi ringde polisen som skickade oss en bärgare och jag lyckades få dit en kille från mullers. Till sist fick vi ge upp och pappa hämtade oss. Var sent hemma och hann inte mer än äta innan det var dags för sängen igen. Fredag var det praktik och en sväng till farfar som verkligen är jättedålig. Tog på mig jobb idag så steg upp före sex och for mot jokkmokk för att jobba fem timmar. Väl framme ringer mamma och berättar att farfar är riktigt dålig.

Nu har vi i familjen iaf beslutat oss för terminalvård, det finns inget annat vi kan göra och ja det är riktigt jobbigt. Jätteolägligt och jag förstår inte hur jag ska hinna med praktik, uppsats och farfar samtidigt. Det känns verkligen skit också mot Sofie att skita i det, vilket jag inte kommer göra. Men hade jag varit själv hade jag lätt gjort det. Den sista tiden med farfar finns bara nu så är det. Jag är samtidigt oerhört tacksam för att jag faktiskt befinner mig här nu, jag vill vara där. Ingen ska behöva vara ensam i livets slut.

Inatt har jag bestämt för mig att vaka där och samtidigt ta tag i min uppsats det känns sjukt tungt men det finns inget annat alternativ än att det ska gå, det måste gå.


Nu ska jag sova, samla krafter och försöka känna mig mindre uppgiven. Varför ska det alltid köra ihop sig?
åh.