tänk vad enkelt om man skulle veta hur man kände eller inte känna nånting alls, men det funkar inte, absolut inte för mig. Jag är verkligen en känslomänniska,  det säger iaf alltid min mamma. Och så är det, jag gråter när jag blir arg och skriker när jag är ledsen. Jag skrattar av glädje när nån gör mig glad och jag gråter när nått är sorgligt eller när nån berör mig. Jag visar alltid starka känslor vid i stort sett alla tillfällen. Det är både bra och dålig, jag känner mig levande och äkta, jag är glad att jag kan visa känslor. Men samtidigt kan allt vara så jobbigt, att jag liksom inte kan stänga igen alltihopa och bara vara likgiltig, att jag inte kan strunta i allt som händer runt omkring mig och bara låtsas som ingenting för en liten stund, ett tag iaf. Det går liksom inte, känslorna bara sprutar ut jämt både i bra och dåliga situationer...

Och det värsta med dessa känslor är att jag ibland inte förstår mig på dom, vad känner jag egentligen? Varför kan man aldrig riktigt veta det, känna det..

Jag är inne i en jobbig preiod känner, då allt händer samtidigt, då pressen ökar på en och då man vänder ut och in på allting så det blir en gnutta ännu mer komplicerat!

Min mamma känner mig så väl, hon vet hur jag blir när det blir för mycket av allting. När jag helt plötsligt bryter ihop för minsta lilla då förklara hon till mig varför, hur jag mår just nu och jag kan se det på ett annat sätt, ta nya tag och så blir allt lite lättare igen. Min mamma är en bra mamma, trots allt vi går igenom med varandra, så finns hon alltid där!


nu blev det mycket, säkert bara oförstårligt och egentligen var det bara jag som var tvungen skriva av mig, nysta upp lite av allt som försigår i mitt hjärta och hjärna just nu.




nu ska jag kanske plugga lite, tror jag kommit in i det nu (förhoppningsvis)
godnatt sen!